Tvätten, disken, inlämningsuppgiften, budgeten, rapporten! Oh my, hur ska man orka? Vad får oss att trots motviljan dra på gummihanskarna och ändå sätta i gång? Är det tanken på vad som sker om vi bara struntar i det, alltså skrämsel som får oss att göra det? För vissa säkerligen, är det värt det? Att ständigt göra det där jobbiga för att saker ändå inte ska bli ännu jobbigare? Tänk om man kunde lägga om fokus här? Att istället för att se en ilsken chef, översvämmande tvättkorgar o diskbänkar framför sig och se sig själv avnjutandes en god kopp kaffe eller the som lön för mödan. Att känna känlsan av att ha klarat av det där jobbiga och vara riktigt nöjd med sig själv.

Att våga möta det jobbiga med en känsla av förnöjsamhet och lycka över att vara en kompetent lycklig människa, så vill jag ha det!