Hur ser vi på livet? Är det en dans på rosor eller en kamp att resa sig på morgonen och klara dagen? Hur klarar vi av våra med och motgångar? Jag fick för nåt år sen en insikt om rädsla. Rädslan att misslyckas är inte det som hindrar oss i livet, det är istället rädslan att lyckas. Jag är helt övertygad om det. De flesta av oss går ständigt omkroing och är rädda att bli ertappade som fuskare... tänk när bubblan brister och alla ser att jag inte är så jäkla snäll, att jag hellre sitter o surfar på jbbet än gör vad jag ska, att jag slarvat med det ena eller det andra. För det är så vi funkar. I dag ska vi alla vara fullkomliga, dagens krav på oss är inte rimliga. Vi ska vara välutbildade, sociala, snygga, ambitiösa och så helst sexig och glad oxå. Vem fasen lever upp till det?

Vi lever inte i ett samhälle anpassat för oss. Själv står jag på gränsen, kämpar kämpar mot en krypande depression. Hinner inte, orkar inte, kan inte släppa taget och erkänna mig svag. Läste i en psykologtidning att vi är många som inte lever det liv vi önskar. Jag tror det hör i hop med ovanstående, vi är rädda att släppa, rädda att lyckas! Kan vi axla det ansvaret att faktiskt bli den vi önskar?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Om man lägger livet i vågskål vad är det då som väger tyngst?   Jag vill inte skriva ett prettoinlägg om att pengar inte spelar någon roll, klart som fan det gör det! Jag vill belysa vikten av att hålla balansen. Inte blanda jobb, familj och hobb...

Tvätten, disken, inlämningsuppgiften, budgeten, rapporten! Oh my, hur ska man orka? Vad får oss att trots motviljan dra på gummihanskarna och ändå sätta i gång? Är det tanken på vad som sker om vi bara struntar i det, alltså skrämsel som får oss att ...

Länge har tanken på en blogg funnits, denna natt får bli startskottet. Tanken är inte en blogg om ännu en mamma mitt i livet, tanken är inte att visa dagens outfit, eller kaske är det just det den ska handla om, hur vi mitt i livet klär oss för ...