Om man lägger livet i vågskål vad är det då som väger tyngst?

Jag vill inte skriva ett prettoinlägg om att pengar inte spelar någon roll, klart som fan det gör det! Jag vill belysa vikten av att hålla balansen. Inte blanda jobb, familj och hobby till en röra där man inte ser vart den ena slutar o den andra börjar. Vi lever alla i kaos och behöver reda ut och strukturera upp för att inte tappa greppet helt. Ibland tippar vågskålen över och kaoset rinner ut, illa. Samtidigt måste ibland vågskålen tippa mer åt ett håll för att behålla kaoset inom rimliga gränser. Jag har sagt det förr, vi lever inte liv anpassade för människor!

Hur ska man möta samhällets krav och fortfarande behålla balansen i livet? Jag tror på avkall, annars går det inte. Vi kan inte leva i förnekelse och förtränga magkatarren, huvudvärken, prestationsångesten, men ändå är det så vi gör tills den dag kaoset tar över och vi blir utbrända. Vad ska man då göra avkall på? Jag har inget svar på det, bara ett och det håller jag heligt. Gör aldrig avkall på din dröm! Den kan ingen ta ifrån dig hur omöjlig den än anses vara. Dröm och förverkliga! Det blir dagens ord!

Tvätten, disken, inlämningsuppgiften, budgeten, rapporten! Oh my, hur ska man orka? Vad får oss att trots motviljan dra på gummihanskarna och ändå sätta i gång? Är det tanken på vad som sker om vi bara struntar i det, alltså skrämsel som får oss att göra det? För vissa säkerligen, är det värt det? Att ständigt göra det där jobbiga för att saker ändå inte ska bli ännu jobbigare? Tänk om man kunde lägga om fokus här? Att istället för att se en ilsken chef, översvämmande tvättkorgar o diskbänkar framför sig och se sig själv avnjutandes en god kopp kaffe eller the som lön för mödan. Att känna känlsan av att ha klarat av det där jobbiga och vara riktigt nöjd med sig själv.

Att våga möta det jobbiga med en känsla av förnöjsamhet och lycka över att vara en kompetent lycklig människa, så vill jag ha det!

Hur ser vi på livet? Är det en dans på rosor eller en kamp att resa sig på morgonen och klara dagen? Hur klarar vi av våra med och motgångar? Jag fick för nåt år sen en insikt om rädsla. Rädslan att misslyckas är inte det som hindrar oss i livet, det är istället rädslan att lyckas. Jag är helt övertygad om det. De flesta av oss går ständigt omkroing och är rädda att bli ertappade som fuskare... tänk när bubblan brister och alla ser att jag inte är så jäkla snäll, att jag hellre sitter o surfar på jbbet än gör vad jag ska, att jag slarvat med det ena eller det andra. För det är så vi funkar. I dag ska vi alla vara fullkomliga, dagens krav på oss är inte rimliga. Vi ska vara välutbildade, sociala, snygga, ambitiösa och så helst sexig och glad oxå. Vem fasen lever upp till det?

Vi lever inte i ett samhälle anpassat för oss. Själv står jag på gränsen, kämpar kämpar mot en krypande depression. Hinner inte, orkar inte, kan inte släppa taget och erkänna mig svag. Läste i en psykologtidning att vi är många som inte lever det liv vi önskar. Jag tror det hör i hop med ovanstående, vi är rädda att släppa, rädda att lyckas! Kan vi axla det ansvaret att faktiskt bli den vi önskar?

Länge har tanken på en blogg funnits, denna natt får bli startskottet.

Tanken är inte en blogg om ännu en mamma mitt i livet, tanken är inte att visa dagens outfit, eller kaske är det just det den ska handla om, hur vi mitt i livet klär oss för att möta oss själva i vår omgivning? Vi får se vart det leder...

Mitt ämne för natten blir en mjukstart, att våga tro. Tron är så viktig i våra liv varesig det handlar om tro på Gud, oss själva eller vårt öde. Jag har märkt hos mig själv att jag för det mesta tror det värsta för att slippa bli besviken, jag dras med en vidskepelse sen barnsben att om jag hoppas för mycket kommer det genom den förhoppningen misslyckas. jag vågar inte tro!  Genom våra tankar och tillit till livet skapar vi oss själva tror jag. En gång i tiden sa en vis man till mig att livet kommer ta mig dit jag vill, då trodde jag i min ungdom och naivitet att jag kunde slappna av och låta mig föras i rätt riktning, aj så fel. Orden har idag en annan innebörd, jag kommer lyckas så länge jag tror jag kommer lyckas, enkelt va? Kanske kanske inte.

Ibland kommer livet emellan, ibland är det svårt att tro, även Jesus tvivlade på sin Gud. I natt tvivlar jag på min kapacitet.

Vad tror ni?